Med världens jävla skam, att jag ens vågar blogga. Jag skäms så det gör ont i hjärtat.

Hade jag skött mig så hade jag varit på dag 8. Och förhoppningsvis vägt under 57kg. Men istället är räkningen nerlagd och jag väger

Ett jävla skämt. Jag borde skriva in det i pannan på mig och tvinga mig själv ut på stan som ett straff.. Vafan håller jag på med? VARFÖR SKA JAG ALLTID MISSLYCKAS? VAD ÄR MITT JÄVLA PROBLEM?

Fortsätter du såhär kommer du aldrig att uppnå ditt mål och du kommer vara fet och äcklig resten av livet. Varför gör jag ingenting åt det?

Allt detta hände bara för att jag åkte och hälsade på min mamma i måndags och kom hem idag.

Detoxen är väl förstörd nu och mitt liv med..

Jag vet inte hur jag ska bära mig åt. Egentligen vill jag bara ge  upp.....
MEN, den enda drivkraften jag har till nåt, är just detta. Jag vill bara ha det jag inte har, så nu vill jag väga ännu mindre än vad jag någonsin velat göra.

Och detta ska jag klara genom att -
Endast äta soppa
Träning två gånger per dag

Japp. En vecka med bara soppa.
Lunch och middag ska bestå av soppa. Inte äta någonting efter kl 19.00

Den enda gången jag inte behöver äta soppa är på morgonen, då jag tar en skål med yougurt och musli, eller smoothie.

Så, varje dag består av frukost och sedan soppa.
Tre måltider på en dag.

Så är det. Gör man någonting dumt måste man straffas för det.
Man ser inte sina misstag när man begår dom, bara efter.
Denna gången finns inga misstag.

Då jag jobbar imorgon och på lördag kan jag inte träna två gånger per dag,
men åtminstonde en.

Ett annat straff är.. Jag får inte hälsa på min mamma innan Augusti.

Åh. NU FÖR I HELVETE GÖR JAG DETTA!
JAG LIGGER EFTER OCH MÅSTE HINNA IKAPP PÅ KORT TID!!!!!!!!

Yes, nu kör jag hårt.. Tog en liten paus igår för en testa på dag och det gick!

Sprang ner till Hälsokosten igår och kom hem med mindre pengar men med Ultra Detox + Ultra Balans.

Ska köra stenhårt nu. Tre veckors utresning, träning, bra kost.
Sen får vi se resultatet. Denna gången ger jag mig fan inte.

Det började i Februari. Om jag ska vara exakt den 17/2.
Ställde mig på vågen och såg att NU måste jag göra något åt det.
66,6kg vägde jag då och tappade ganska mycket kilo under den månaden.
Den 5/3 ställde jag mig på vågen igen och ville helt blunda.

Resultatet var då 60,1kg
Trodde aldrig jag skulle klara det.. Men jag gjorde det!
6 kg bort..

Efter det hände nåt. Det har stått stilla, även fast jag har försökt.
Fan fan fan fan fan.

Men nu kör jag igen. På riktigt och riktigt hårt!

Idag är det 17/6 och mina mått är:
Lår - 57,5 cm
Vad - 35,3 cm
Mage (navel) - 83 cm
Höft - 85,5 cm
Rumpa - 94 cm
Arm - 28 cm
VIKT - 59,1kg

Om tre veckor med hård träning, detox och kost så är det den
8/7 - 8 Juli
Mitt mål då är att väga 54,1kg
Alltså en viktnedgång med 5kg på tre veckor.

Kommer att blogga varje dag om ;
Dagens träning

Dagens mat
Dagens vikt

Detta gör jag enbart för mig själv, för att se framgång.
Som en matdagbok.

Och så det sista..
Ingenting är omöjligt, mirakel tar bara lite längre tid.
och i detta fallet 3 veckor.

Så känns det så rätt. Alldeles för rätt. Fast jag vet att det är alldeles för fel.
I detta läge, när jag knappt ser skärmen då solens ljus strålar.
Jag undar vart jag är, fast jag vet precis vart jag är.
Detta är för bra, alldeles för bra.
Med gift i munnen

I denna friska luft jag aldrig känt innan
Blåsten i nacken
Spindel på skärmen
Det kliar
Jag gillar det.

Det är nu jag ser hur liten jag är, när världen är så stor

Sista hela dagen här. Imorgon åker jag tillbaka. Göteborg.
Jag har fått ta hand om mig själv och jag tänker ta med mig det tillbaka.
Ta med mig den försvunna rädlsan av getingar. Att inte söka efter dom.
Jag tänker fortsätta leva på mitt nya liv, se framtiden. För den finns där.

Visst fan finns den där.

Imorgon börjar det. Starten.
Jag vet precis vad det är jag ska fortsätta med efter denna paus.

Nu tänker jag skriva det. Nu. Nu. Nu.
När jag stiger upp imorgon, åker mot stationen, mot Göteborg. Sedan jobb.
Då jag lägger mig i sängen efter en lång dag.
När jag vaknar upp på torsdag så börjar allvaret på riktigt denna gången.
Även fast jag tycker att jag ser smal ut i skärmen så vet jag att det är lögn.
Nu är jag beredd på att göra någonting åt det, efter denna rehab.
Nu börjar de dansande dagarna.

Det är så skönt att ingen vet vem jag är.

När det äntligen är över.

Jag vet inte vart jag ska börja, det vet jag aldrig. Jag vet precis innan jag börjar vad det är jag vill få ut men när jag ska knappa in det, få pennan att göra ristningar för ord och meningar så slår det slint. Som Time out. Det går alldeles för fort i huvudet så jag hinner liksom inte att få ner det.

Men jag ska ge det ett försök, ett försök till tankar runt om kring mitt liv.
Ett försök till en fungerande blogg. Ingen press eller så. Men när jag har den tiden över, den tiden när jag får tid att tänka och gå in i mina känslor djupt och våga känna efter. Känslor. Just det som har hänt idag.

Därför satte jag fingarna på tangentbordet och födde Phoenixx.
Dels för min tatuering jag har, "hur långt nere du än är så är toppen nära"
Jag kan inte dö, även om jag en dag skulle dö.
Och för att det är jag.

Jag har klarat av allt nu och det kom som en chock. Hamnat på "rehab" och jag tog valet själv för att ta hand om precis det. Mig Själv.
Trots att jag bara hunnit uppleva en hel dag här, då jag kom igår, så har jag haft världens vulkanutbrott. Min hjärna har varit i så högt varv att jag glömt av vad jag tänker, vem jag är, vad jag gör.

Men denna gången vågade jag tänka och tycka att mina tankar är helt okej, för det är dom. Jag visste inte riktigt vad jag skulle göra av dom bara, vem jag skulle dela med mig dom till, vem som skulle förstå.
Men så kom jag på, att fan.. Det är ingen som behöver förstå.
Bara jag själv som måste acceptera dom.

Det är ganska skönt ändå. Att vara här. Att jag hunnit tänka så mycket och hunnit ta hand om mig själv redan.

Det känns, eller jag vet, att detta är för att jag äntligen slappnar av.
Att inte ha en enda tid att passa
Att inte ha någonting planerat
Att bara ta dagen som den kommer när jag slår upp ögonen på morgonen
Att bara få leva

Kastar ur mina ord, publicerar dom på allmänn sida. Inte för att jag vill att omvärlden ska se, mig spelar det ingen roll. För att när jag nästa gång blickar tillbaka, och på något sätt kan uppleva känslan jag kände när jag skrev ner dem.
Att kunna återuppleva känslan. Även om den var negativ då, göra den till något positivt nästa gång.

Det finns så mycket mer att skriva
Låter det snurra runt i huvudet istället och välja rätt ord för det,
nästa gång.

Och att vara anonym.